Schweizerstil 1840 – 1920 » Fornnordisk stil 1860 – 1910 » Jugend 1890 – 1920 » Funktionalismen (Funkis) 1925 – 1940 » Efterkrigstiden 1945 – 1955 » Naturkulörperioden 1960 – 1970 » Den "bruna" perioden 1970 – 1978 » Den "Demivita perioden" 1979 – 1990 » Perioden 1990 – » Schweizerstil 1840 – 1920 Hus från denna period blev kallade snickarglädje med tanke på alla utsmyckningar. Huvuddraget i stilen var att byggnadskonstruktionerna blev synliga på ett helt nytt sätt. Kulörerna var tredelade, med en kulör på huskroppen och två kontrastkulörer på lister och synliga bjälkar. Varma kulörer; krämgult/okerbrunt, vitt/oker och vitt/oliven. Färgsättningen skulle understryka olikheterna mellan det som blev uppfattat som den "passiva" delen av arkitekturen, panelen, och de "aktiva" delarna, t.ex. stolpar, etageavdelare och husknutar. Fönstren blev som regel målade mörka, med umbrakulörer eller grön jord. Från ca 1875 kom det andra panelkulörer Den vanligaste var kylig mellangrön, men också blek violett och blek blå användes. Kontrastkulörerna behölls i stort sett oförändrade. Vit eller bruten vit dominerade. Nya kontrastkulörer var röd och grön. Den fornnordiska stilen 1860 – 1910 Det utvecklades två stilarter inom nationalromantiken. Den ena tog utgångspunkt från det "ursvenska". Delar av, eller hela väggytor blev stående utan panel med synliga husknutar eller timmer. Med det nya formspråket kom nya kulörer och metoder för ytbehandling. Med hjälp av mörka kulörer skulle husen se ut som om de var mycket gamla. Husen blev därför tjärade med trätjära eller oljade. Vanligtvis blev hela huset behandlat, men det var inte ovanligt att oljan eller trätjäran blev pigmenterad så att byggelementen kunde skiljas från varandra. Den andra stilriktningen tog utgångspunkt i de traditionella schweizerstilkulörerna, och utvecklade dessa vidare för att passa till det "svenska". Rött, vitt och blått i kombination användes. Röd panel var det dominerande. Detaljer från folkdräkter, funna från vikingatiden användes som ornament på husen. Det färgsattes i skarpa kontrastkulörer till huset. Det var inte ovanligt att dessa överdådliga nationalromantiska hus hade sex - sju olika kulörer på fasaden. Jugend 1890 – 1920 Vid sekelskiftet kom det till en uppgörelse med arkitekturen från 1800-talets sista del. Detta resulterade bl.a. i ett helt nytt förhållande mellan arkitektur och kulörer. Färgsättningen blev förenklad, och när kontrastkulörer användes, var inte längre kontrasterna så stora. I denna stilepok fick man åter de enfärgade husen. Jugendstilen dominerades av bleka kulörer med svag mättning. De vanligaste kulörerna var blek vårgrön, blek gul, blek gråblå, ljus beige och vit. Om man använde kontrastkulörer, var det som regel inbördes kombinationer av de ovannämnda kulörerna. Fönstren var ofta ljusa. Dörrarna var de enda som fick en egen kulör. Rött, rödbrunt och grågrönt användes mycket. Stilen finner vi i nya industrisamhällen. Funktionalismen (Funkis) 1925 – 1940 Återigen kom ett kraftig stilbrott, både i arkitektur och kulöranvändning. Över hela landet dök det upp hus som efteråt blev kallade "träfunkis". Husen var ofta kvadratiska, i en eller två våningar med pyramidtak. Låga "bungalows" och tvåvåningshus med sal- eller pulpettak var också vanliga. Kulörerna under perioden är svåra att samla under en gemensam beteckning. Det vi i dag kallar "gusjegrønt" och "gusjebrunt" och grålige, alltså dämpade och orena kulörer var vanliga huvudkulörer. Detta sattes samman med svart, vitt, blekblått, engelsk rött och skarpgrønt på lister, dörrar och fönster. Hus i två våningar delades ofta i två kulörer horisontellt. Gul oker våning 1 och engelsk röd på våning 2 var vanligt, eller kombinationer som citrongul på våning 1 och himmelsblå på våning 2. Kulörerna på fönster, dörrar, karmar osv. användes då omvänt på de två våningarna. Efterkrigstiden 1945 – 1955 "Släpp loss kulörerna, det är fred" kan stå som motto för denna period. Kulörerna var klara och färgstarka. Signalrött, gräsgrönt, stark gul o.s.v. Färgkombinationer som vi uppfattade som traditionella föredrogs, men kulörerna var som regel kraftigare än de kulörer man önskade efterlikna. Huvudkulörerna ble supplert med vita fönster och trävita, lackade dörrar. Vitt och gråhvitt panel var også brukt. Vinduene ble da malt mellomblå, gul oker, engelskrøde eller grågrønne. Fargebruken i Nord-Norge ser generelt ut til å ha vært kraftigere enn i Sør-Norge. Naturkulörperioden 1960 – 1970 Större utnyttjande av markarealer ledde till stor byggtäthet. Det var viktigt att den ena kulörer passade ihop. Färgfabrikanterna tillsammans med färghandlarna tog ansvar för kulörmiljön runt omkring oss. Vi fick "kulörpolik". Kulörer som godkändes som bra utekulörer , ble merket med "ikonene" hare og måke, d.v.s. hare for innlandsområder og måke ved kysten. Fargene fikk naturnavn som Mose, Villvin, Tyri og Staverngul. Omkring 1960 introducerades lasyren, och den föredrogs en perid före täckfärgen som ytbehandling. Den "bruna" perioden 1970 – 1978 En ny nationalromantisk strömning spred sig över landet. Husen skulle se ut som om de var tjärade. Brunsvart, tjärbrun o.s.v. dominerade kulörlandskapet. Hela bostadsområden målades i bruna nyanser, och nåde den som valde vitt mellan allt det bruna. Fortsatt var det mycket lasyr som användes utomhus. Den "Demivita perioden" 1979 – 1990 Som en reaktion på allt det bruna, trängde det sig på en önskan om ljusare kulörer. Efter flera behandlingar med mörkbrun lasyr framstod många hus efterhand som nästan svarta i kulören. Lansering av täcklasyr i mitten av 70-talet, gjorde det möjligt att byta till ljusare kulörer. Det kom kulörer som Demivit, Ljus Antik och därefter följde Slottsrosa, Alabast, o.s.v. Perioden 1990 – Pendeln svänger åter mot mer kulörstarka kulörer. Olika nyanser av gula, röda och gröna kulörer är i ropet. Staverngul, Sommargul, Dalaröd, Grön Umbra för att nämna några. Kanske går vi mot en ny naturkulörperiod? ANDRA LÄNKAR: färgsättningsråd » kulörtrender » stilarter